TIDIGARE ELEVER BERÄTTAR

Träffa våra tidigare och nuvarande elever och lärare i vår grupp på Facebook!

av Jessica Hybbinette

Jag var i Kebnekaise för att spendera en ledig sommarvecka tillsammans med en god vän som jobbade på stationen, när plötsligt mitt liv tog en ny och oväntad vändning. Jag träffade människor som pratade sig varma om Wildmarksguideutbildningen i Kronoby, vilket jag till en början inte tog så mycket notis om eftersom jag var 27 år, färdigutbildad (trodde jag.), bosatt i centrala Stockholm och jobbade med personalfrågor på Sveriges Television. Inte förrän det gick upp för mig att denna utbildning lika mycket handlade om ledarskap, gruppdynamik och självkännedom som om friluftsteknik och uteliv väcktes mitt intresse på allvar. Men då desto mer! Det här kanske var pusselbiten jag sökt i jakten på att få jobba med människors och gruppers utveckling. Jag sökte, fick chansen och tog möjligheten.

Det jag möttes av var en salig blandning människor. Kanske inte just bara den sportiga, coola och världsvana typen som jag föreställt mig. Nej, snarare en mix av olika bakgrund, intressen och mål med utbildningen. Detta faktum avskräckte mig något till en början, men kom med tiden att bli en av utbildningens styrkor. Vad jag också insåg efterhand var den unika sammansättningen av utbildare som alla bidrog med mycket olika delar. Det fanns ett mod och engagemang hos utbildarna att prova nya och ibland galna idéer för att uppnå största och bästa utmaning och utveckling för oss. Att dessutom ha en utbildare som följde vår grupp båda åren var en värdefull resurs.

Efter mina två år på Wildmarksguideutbildningen var jag full av idéer och stor förväntan inför att få börja arbeta. Jag upplevde att utbildningen givit mig massor av praktiska verktyg att arbeta med människors och gruppers utveckling, kunskap och förståelse av upplevelsebaserad pedagogik och ökad förståelse för människors olika sätt att kommunicera, arbeta, besluta etc. Nu ett och ett halvt år senare kan jag bara konstatera att även om man vet vad man skulle vilja göra är det inte alltid så enkelt att genomföra. Det gäller att ha tålamod. Jag har provat ett och annat arbete sedan jag flyttade hem; äventyrs- och aktivitetsföretag i Stockholmsområdet, läger- och kolloverksamhet i Sverige och Frankrike och för närvarande fritidsgårdsverksamhet för barn och ungdomar. Men jag söker vidare och tänker inte ge upp!

Två år med WMG har givit mig så mycket mer än en färdledarkunskaper och jobbvisioner - så som inblick i ett nytt land och nya kulturer och kanske framför allt ökad självkännedom och självkänsla, något jag alltid kommer ha glädje av.

Av Ida Edelman

Nordiskt friluftsliv 05

ATT ÖVERLEVA

– tankar från en kurs i hur man överlever av naturens, och sina egna

tillgångar.

Ute i skogen

Förhoppningsvis kommer man aldrig att utsättas för en situation där ens överlevnad hänger på hur man lyckas livnära sig av endast naturen.

Men tänk om. Om någonting gör så att man inte kan återvända hem igen. Eller om något drastiskt sker (som det tycks göra allt för ofta nuförtiden) som tvingar oss bort från det trygga moderna samhället. Då, men också fram tills den dagen, så kommer den här kursen och det vi lärde oss under våra dagar ute skogen vara till stor hjälp.

Första prioritet var alltid elden, för den täcker basbehoven i form av värme, ljus och matlagning och det var kring den vi levde under dagarna i skogen. Vi lärde oss hur man bäst sover kring den och vi vaktade elden i skift under natten. Vi fick också transportera glöd med hjälp av en ticka (en trädsvamp) för att lätt kunna göra upp eld vid nästa lägerplats.

Andra prioritet på uppgifter att ta sig an var vatten. Det skulle alltid finnas kokande vatten över elden från det att den tändes till att elden skulle släckas. Vi drack enorma mängder tallbarrs-thé som innehåller relativt mycket kolhydrater, och det behövdes ju, eftersom thé i stort sätt var vår enda energikälla. Någon mat var det inte tal om. Förutom lingon, islanslav och rötter…

Tredje prioritet när vi kom till en ny lägerplats var skydd för natten. Vi använde oss av presseningar, långa slanor och surrningsrep för att få till ett skydd mot regn och vind, som alla 21 personer fick plats under. Det gick bra och var roligt att samarbeta, trots att det var många olika viljor som skulle tas hänsyn till.

Inne i huvudet

Det är riktigt mysigt här inne med alla 21 individer, som så nyligen var helt okända för varandra, och nu ligger hopkurade tätt intill varandra i skedposition för att hålla värmen. Jag och Emma sitter och övervakar elden just nu och ser till att inga fötter börjar brinna.

… Sen började vi riva lägret och det sista som skulle göras innan vi begav oss mot nästa lägerplats var att äta en ”måltid” bestående av kokad islandslav med lingon; riktigt äckligt! Vetskapen om att laven innehåller mycket kolhydrater fick alla att försöka trycka i sig lite mer av den slemmiga algsvampen, men fy vilken smak och konsistens det var!

… Trots att det är väldigt roligt och utmanande att vara ute i skogen på ett primitivt sätt, så kan jag inte förneka att jag längtade hem lite, till det trygga, moderna och varma…

Men vi överlevde! Nu är man riktigt nöjd och belåten, ätit kycklingwok med ris, borstat tänderna, använt toapapper och ligger nedkrupen i en varm sovsäck. Mmm!

Det jag har lärt mig under kursen är sådant som man inte riktigt kan läsa sig till eller bli undervisad i ett klassrum, utan som fastnar först när man har varit ute själv och prövat på i praktiken. Då har jag det där i mitt medvetande, och kommer att minnas hur vi gjorde under kursen, både inför det vanliga friluftslivet och för den gången då det går snett.